Marieangel

Hej alla fina läsare. Jag är med i en bloggtävling som Vulkan anordnar där man ska skriva sitt bästa alternativt sämsta träningsminne. Man kan vinna en ipad och det är sponsrat.

Vulkanskydd/sportskydd kan användas både i förebyggande syfte och om man har ett problemområde, tex armåge, axel, knä, hand. Min sambo använder ett sådant knäskydd när vi är ute och prommenerar då han opererat båda miniskerna. Det stabiliserar knät och han kan gå både fortare och längre.  

Nu ska jag dela med mig av mitt träningsminne som är både mitt bästa och sämsta kan man säga.

Jag är allätare av träning och när jag väl bestämt mig för något så kör jag all in.

Jag var 34 år när jag bestämde mig för att åka Vasaloppet. Tyvärr var anmälningslistan redan full så jag och min far (69 år) bestämde oss för at åka öppet spår istället. Mina långfärdsskiderarenheter sträckte sig till en vecka om året i Sälen då jag åkte några varv, slalom var ju häftigare.

Men, är man från Leksand och är dalkulla och lite småtokig som jag är så var jag bara tvungen att klara de magiska 10 milen en gång i mitt liv. Bäst att göra det nu innan man blir för gammal tänkte jag. Ojojoj vad man är bra på att skjuta upp saker, det är bra att ha några mil i kroppen när man åker och jag lyckades till sist iallafall skrapa ihop 25 träningsmil.

Dagen ”D” kom och vi blev skjutsade till starten. Vad mycket folk, det var bara att ställa sig i kö.

Far och jag hade en överenskommelse att han skulle åka tillsammans med mig i en mil, sedan fick han åka så fort han ville.

En mil gick fort och så var jag ensam i skogen. Ensam var jag inte men ingen jag kände.

Solen sken och jag stakade på och var mycket noga med att dricka MYCKET vid varje kontroll vilket hade sina nackdelar.

En man jag småpratade med i någon backe hade aldrig stått på ett par skidor innan. Modigt att satsa på långlopp. Men i nerförsbacken stöp han som en bambi på hal is och jag vinkade adjö och stakade på.

Tre mil kvar till Mora, inget skavsår och taggad för mål stöter jag på en annan herre och vi börjar prata med varandra. Skönt att prata en stund när man varit tyst i flera timmar. Dock började allt jag bälgat i mig få konsekvenser på blåsan och den vänlige mannen väntade snällt medans jag gick in bakom ett träd. Efter en mil till var blåsan var full igen…in i skogen igen och släppa ut lite, och jaa han väntade snällt på mig.

Vi hade pratat om att nu tar vi sällskap till Mora för vi åkte ungefär i samma takt

En mil kvar till Mora och jag vet inte hur det kommer sig men jag var tvungen att kissa igen!! Harklar mig och säger, tro det eller ej men jag måste in i skogen igen!!

-Det finns ett ord för det där, sa han.

-Vad menar du, sa jag?

-Inkontinens, sa han.

Fy tusan vad sur jag blev, jag inkontinent? Nää jag hade bara druckit lite för mycket och jag har svårt att svettas och någonstans ska det ju ut!

Detta resulterade i att efter skogsbesöket så fick jag såna oanade krafter (kände mej så grymt förolämpad) att jag körde förbi honom vinkandesoch sa:  

-Hej då, ses i Mora!! Jag tittade inte tillbaka en enda gång, och ikapp mig kom han aldrig.

Min far hade redan kommit i mål två timmar innan mig men mitt mål var en timme per mil och jag kom in på 8,30. Fast bäst var ju att få åka ifrån den där oförskämda herren;-)

Kommer aldrig att glömma denna dagen och det är mitt bäst träningsminne!