Marieangel

Jag ville se och känna och försöka förstå.

Jag såg och jag kände en stor klump i bröstet när jag promenerade själv nerför Drottninggatan.

Jag såg medmänniskor med blommor i händer på väg att lägga sin blomma på någon av de platser som var överfyllda.

 

Jag såg att många köpt flera blommor. De gick från plats till plats för att visa vördnad och heder för det som hänt. 

Jag läste kärleksbudskap skrivna på den provisoriska väggen där bilen kraschade.

Jag såg tårfyllda ögon genom mina tårfyllda ögon. 

Jag såg många poliser som hjälpte till med blommor, samtala med både vuxna och barn, ridande poliser som var omringande av människor som ville tala om fredagen. De satte blommor i tränset på hästarna.

Jag kände en stor sorg men samtidigt hopp.

Hopp om att vi tillsammans är starka. Vi kommer inte låta ondskan vinna och inskränka våra liv.

Jag kände kärlek och medmänsklighet. 

Jag kände en sorts tyst överenskommelse mänskligheten emellan.

En överenskommelse om att det är vi som starka och ondskan som är svag. Vi ställer upp för varandra och visar kärlek och att vi ALDRIG kommer vika oss för terrorn.

Jag önskar att det otäcka dådet aldrig hänt såklart och jag vill ge min stora respekt för alla poliser, sjukvårdspersonal och alla som  jobbat så fantastiskt med denna händelse.

Ni är så stora hjältar.

Jag kände och såg men jag kommer aldrig förstå.

Stockholm stay toghether and make love not war❤

Se bilderna på vårt kärleksbombade Stockholm där ingen är mer värd än någon annan och glöm inte att: 

❤Tillsammans är vi starka❤

#HappiChallange