PANIK

Herregud vad rädd jag blev, adrenalinet pumpar fortfarande och min städlust har totalt kommit av sig. Kommer hem och lägger mig i soffan och läser Mitt i Huddinge. Gosar lite med Zelda (katten) och bestämmer mig för att börja städa. Skakar upp kuddarna i soffan och när jag ska lyfta på den näst sista kudden stannar världen, jag och alla klockor i hela huset. Jag blir stel av skräck i en sekund innan jag fattar vad jag ser; en livs levande mus sitter i MIN soffa och har gömt sig bakom kudden. 

Den är brun, cirka 13 centimeter pluss svans och ser lika rädd ut som jag.

Springer livrädd upp på övervåningen och hämtar Zelda och tänker att nu ska det bli en musmassaker i min soffa. Bokstavligt kastar Zelda till det hörn där jag såg musen. Zelda stirrar förvånat på mig och undrar vad jag håller på med, sådär brukar jag inte göra. Zelda, hon lägger sig ner och sover vidare. Det var då självaste tusan att hon inte märker något? Döda möss går ju bra att ta in, ska hon inte känna vittringen när jag så fint serverar mus i soffan.

Ringer Taki som ej är hemma minst tio gånger, inget svar.

Ringer Josephine som lovar att komma och hjälpa till om jag hämtar henne om en timme.

EN TIMME ensam i huset med en mus i soffan, aldrig i livet.

Springer ut på gatan och ser att min granne Olli är ute på tomten. Frågar mycket skärrat med snällt (nästan ber på mina bara knän och tittar på honom med värsta rådjursblicken) om han är rädd för möss?

Nejdå, svarar han, det är han inte, så han får rycka in som förste musjagare. Jag står själv bakom köksdörren med en liten smal glipa öppen så jag kan se om musen gör en tjurrusning till köket. Min granne, han får plocka bort alla kuddarna och lägga på golvet, riva loss alla dynor och till slut hittar han musen som sitter och trycker i andra hörnet på soffan. Möss hoppar och skuttar om ni inte visste det, och musen hoppar med ett skutt ner på golvet. En vild jakt inleds som slutar lyckligt för både mig och musen. Olli lyckas med bedriften att jaga ut musen genom ytterdörren. En sten faller från mitt hjärta och jag tackar flera gånger för hjälpen.

Nu undrar man i sitt stilla sinne om det finns fler där under soffan. Jag hoppas verkligen inte det.

Grannar ska man vara rädd om.