Efter 46 år...

...så har jag tagit modet och en händelse som jag väntat på sen jag visste att jag var adopterad skett just IDAG!
En väns mamma ligger för döden fick jag reda på idag och på något vis så måste mitt undermedvetna har styrt mig dit jag åkte idag.
Skjut inte upp saker, besök, mm en dag kan det vara försent tänkte jag.
Jag har träffat min biologiska mamma när jag väntade Josephine för 23 år sedan , men aldrig min biologiska pappa.

Har hela tiden vetat hans adress i Borlänge och just idag så styrde bilen sig självt dit. Jag steg ur bilen, ringde på dörren och öppnade gjorde en man som idag är 71 år. Jag frågar om det är han och om han fick ett barn 1964.
Jodå sa han det stämmer...då sa jag att det var jag.
Var rädd att han skulle få hjärtattack men han bjöd in mig och vi satt och pratade en timme och det var mycket trevligt! Efter ett tag sa han att han trodde att det var från postkodslotteriet när det ringde på dörren...hihi..vi skrattade åt det.
Vi har musikintresset ihop och han verkade vara en snäll, omtänksam och mycket trevlig människa.
Vi kramades och det kändes bra på något vis, går inte att förklara.

Jag är så glad att jag tog steget och att jag fick träffa honom innan det var försent, för då hade jag ångrat mig hela resten av mitt liv tror jag!

Här kommer en bild som jag fick lov att ta på honom:-)
Kort nr:2 är när han var liten och han är minsta pojken på bilden.

Tjingeling!



#1 - - Ann-Sofi:

Gud vad modigt av dig att åka till honom, fick tårar i ögonen av din berättelse! Skönt att han var så välkomnande också.

Man ska verkligen inte skjuta upp saker, det vet jag som lät bli att åka till mamma på sjukhuset hennes sista dag i livet i tron att hon såklart skulle leva dagen efter när jag skulle dit, vilket hon inte gjorde.



Kramis

#2 - - Lena:

Helt otroligt! Vad härligt att han fanns kvar på den adressen och att han ville träffa dig. Jag kan se att dina barn liknar honom. :-)

#3 - - ella:

men va roligt=)måste va skönt fått träffas=)kram!!